I sin essä Feel & Touch – om materialitet i Karen McGoldricks The Dressage Chronicles utvecklar litteraturvetaren och författaren Anna Nygren sina tankar kring böckerna i romanserien.

Text Anna Nygren

Karen McGoldricks fyra böcker i serien The Dressage Chronicles vänder sig till unga vuxna och skildrar Lizzys liv som så kallad working student hos den berömda dressyrtränare Margot Fanning, och vardagen i det dressyrstall där de båda arbetar.

McGoldrick själv har både arbetat som hästskötare, varit professionell ryttare och tränare, och äger en stor hästgård – men för mig är den här världen så långt ifrån min hästerfarenhet som det rimligtvis går att komma. Därför läser jag texten på samma sätt som jag läser exempelvis Harry Potter – som en skildring av en främmande och magisk värld, där just världen och miljön får stor betydelse.

Eftersom serien inleds med att Lizzy kommer till stallet, uppmuntras denna läsning av att Lizzy också upptäcker den professionella dressyrvärlden. Och vilken värld det är! Här finns fantastiska hästar, alla med egna personligheter och temperament, här finns enormt rika människor (och såväl hästar som människor omges av ett slags genikult) – och här finns alla saker, rutiner och kunskaper. Jag kommer i den här texten beskriva hur begreppen ”feel” och ”touch” är centrala i bokserien – för att beskriva relationen mellan häst och människa men också för att skildra materialitet och hur icke-levande ting skapar en kontext kring de levande kropparna.

Ordet ”feel”

I första boken introduceras hur Margot använder ordet ”feel” i relation till ridningen: ”Feel it Lizzy, do you feel it?’ ‘Yes,’ I squeaked, although I wasn’t sure what I was supposed to be feeling.” Exakt vad som ska kännas är oklart, kanske är det så att känslan inte är något, utan snarare något ryttaren gör, i relation till hästen – som när Margot testar att rida Lizzys häst Winsome: ”Let me just get a feel for her”.

Men när känslan kommer då vet en hur det ska kännas – och efter ett tag känner Lizzy: ”Bounce felt wonderful […] I could really sit his trot now. I mean really sit into him. Be part of him […] In an instant, I understood what Margot hade said about the importance of riding a trained horse, and then putting what you have felt on the trained horse into your young horse.”

Känslan handlar här både om att fysiskt bli del av samma häst-människa-kropp, och om en form av kunskap. Relationen och närheten, känslan, mellan häst och människa är en kunskap.

Lizzy rider den äldre dressyrhästen Rave och försöker beskriva hur det är: ”I’m starting to feel connected. He’s teaching me through feelings. It’s hard to express.’” Det är dessutom en kunskap som inte bara handlar om den enskilda häst-människa-relationen, utan en kedja. ”through changing me, he [Rave] also changed Winsome […] It was a chain. A chain of knowledge that wasn’t available in any textbook.” Det är alltså en kunskap, som är en känsla, som är en relation.

Liknar Monty Roberts beskrivning

Den relation som beskrivs här liknar den som exempelvis beskrivs av Monty Roberts i hans bok Hästarna i mitt liv, där han lyfter fram hur olika hästar ger honom kunskap, att föra vidare till andra hästrelationer. En kunskap som är en känsla, en känsla som är ett eget slags språk. Också Emelie Cajsdotter, i Kungens alla hästar, skriver något liknande. Att hästen lär människan.

Både Roberts och Cajsdotter aktualiserar frågan om språk i relationen till hästar. Roberts är känd som ”mannen som kunde lyssna på hästar” och Cajsdotter skriver om hur hon för filosofiska samtal med hästar. McGoldricks böcker ligger en bit ifrån detta. Men Lizzy, som är en före detta litteraturstudent, reflekterar över detta, framförallt i seriens sista del, Rings of Fire – när stoet med det passande namnet Word Perfect verkar omöjligt att förstå använder sig både Lizzy och Margot av en sorts antropomorfism för att förstå, och trots att Lizzy är medveten om att ”a real naturalist would scoff at me and tell me I was being ridiculous” så försöker hon förklara Wordys beteende med berättelser och (mänskliga) känslor. Hon menar att “as humans we had to put things into words, and perhaps words were insufficient to explain the complexities of the myriad emotions and traits that make up personality, both in humans and animals.”

Skillnad mellan känsla och tanke

Språket och berättelserna blir en form av väg mellan känslor och tankar – ett sätt att förstå känslorna intellektuellt. Och det finns här en tydlig skillnad mellan känsla och tanke – vilket skiljer sig från exempelvis Cajsdotter. Margot säger vid ett tillfälle att “’maybe they don’t exactly think like we do, but for sure they feel, perhaps deeper than we can imagine’” (200). Och det är i känslan gemenskapen kan finnas.

Känslan tycks ibland vara något medfött. Margot säger till Lizzy i seriens tredje bok, som också har titeln A Matter of Feel, att ”you have a good touch’” , medan Francesca, den äldre, rika kvinna som äger stallet och hästarna ”has no feel”. Och olika människor beskrivs också passa bättre för vissa hästar, just genom känslan. När Becca provrider en häst menar hon att “’What matters to me now is the way he feels, and if I think he is “my” sort of ride’”. Vid ett annat tillfälle reflekterar Lizzy över hur olika ryttare sitter. Det gäller att ha en sits som möjliggör kentaurblivande, men alla ryttare sitter ändå olika.

Erfarenhet behövs

Men för att se dessa skillnader behövs erfarenhet – en erfarenhet Lizzy efter hand får. När hon kan se dessa skillnader är det nästan som om hennes syn blir en form av känsel, hon kan se hur andra känner. Men ”the feel” är lika mycket något inlärt och intränat. Margot har tävlingsnerver, men “when the moment came, she just gathered herself and jumped, and then she couldn’t think anymore, instead she had to focus and react by feel; it was the training that took over”. Här är det som om träningen och erfarenheten, tiden som läggs i den, får en närmast egen agens, och ryttaren blir lite mindre sig själv.

Lizzy reflekterar över något liknande, detta att ta sig ur sitt människovara, i relation till ägande: ”I owned Winsome […] I owed her my focus and I owed her the ability to detach myself from the human problems.”

Ägarna har makten

Hur ägandet, ekonomin och den mänskliga kapitalistiska världen, påverkar relationen mellan häst och människa är något som uppmärksammas flera gånger. I seriens andra bok, Right Girl for the Job, beskrivs flera gånger hur det är ägarna som har makten, och de andra som arbetar i stallet är utelämnade till både ägarna som personer, med sina nycker, och till deras ekonomiska situation.

I Rings fördjupas reflektionen när Lizzy tänker att: ”betrayal was built into the relationship that we initiated from our very first touch. Genom att använda ordet “touch” här lyfts hur det handlar om ett slags glapp, ett svek, en orättvisa och en makthierarki, som är abstrakt men som ändå grundas i något fysisk, i vidrörandet. Denna ”very first touch”, beskrivs i A Matter of Feel, genom flera födslar. Här gestaltas närhet, kropp och material. Att första gången röra vid ett föl.

Just vid födseln blir det också tydligt hur känslan inte bara är något inuti kroppen, utan också en känsel, mellan och utanpå kroppar. Fosterhinnor beskrivs på samma ingående sätt som material i utrustning och kläder i stallet. Och dessa beskrivningar är långa och detaljerade. Jag tänker flera gånger att The Dressage Chronicle liknar en teveserie av typen Sex an the City, Gilmore Girls, Gossip Girl eller Pretty Little Liars, i hur den är närmast besatt av kläder och saker. Det är ridkläder, men även andra kläder, det är hästarnas utrustning, som är omfattande – vilket Lizzy noterar första gången hon reser med hästarna till en tävling: ”These animals traveled with a lot of stuff!”.

Det finns en snobbighet i sakerna – och också i kropparna, de smala, blonda, snygga, välvårdade – något Lizzy aldrig upplever sig kunna nå upp till – vilket gör att utseende och kroppar beskrivs ur ett slags underifrån­perspektiv, som något begärligt men samtidigt präglat av en smått ironisk distans. Här får saker och kläder en symbolisk funktion – de visar rikedom, de är bärare av varumärken.

Tid ägnas åt sakerna

Men sakerna är också alldeles fysiska. Massor av tid ägnas åt att röra vid sakerna, använda, rengöra, vårda, hantera, städa bland. Francesca är alltid välvårdad, och har ett eget klädmärke som gör rid- och stallkläder, och hon säger vid ett tillfälle till Lizzy: ”I have no doubt you treat all the animals well, Lizzy, but your treatment of inanimate objects borders to torture”. Här är det som om Francesca nästan löser upp gränsen mellan levande och icke-levande föremål – hierarkin däremellan blir diffus. Francescas relation till saker och material präglas av moderiktighet och lyx. Detta kontrasteras av hur Nathalie, en annan av stallskötarna, använder skrot för att göra skulpturer av hästar – skulpturer som sedan säljs dyrt, vilket gör att sakernas ekonomiska värde nästan går i en cirkel, och präglas av hur de behandlas, vad de görs till.

När jag läser The Dressage Chronicles tänker jag på hur material och kroppar skildras i litteratur. Seriens skildring av dressyrträningen, känslan mellan häst och människa, är full av kunskap till läsaren, och även om ”no textbook can teach it” så kan en åtminstone ”get a feel” för hur det kan vara. Upplevelsen av läsningen ger en känsla, om än konkret fysisk. Den ger en känsla för både relationen till hästen, och för materialet, alla saker i den här världen.

Koppling till femininitet

Jag har parallellt med McGoldricks böcker läst antologin The Textile Reader (redaktör Jessica Hemmings), som samlar texter om textil – både faktiska textila saker och processer, och filosofiska reflektioner kring textil, liksom fiktiva textiltexter. Jag slås av hur dessa världar och sätten att skriva om den, på många sätt överlappar. Hästarnas, hästmänniskornas och hästböckernas värld präglas av material. Och frågor som aktualiseras i textilvärlden passar för diskussion även i en hästkontext. Jag kommer bara nämna några av de områden och tematiker som förenar områdena (om det verkar som långsökta kopplingar, är det kanske min hjärna, så besatt av just hästar och tyg, som vill hitta likheter! sorry i såfall.)

Liksom arbetet med hästar präglas textilarbetet av en koppling till femininitet – som påverkar synen på värde och hierarki. Det är inte precis en kvinnoseparatistisk värld, men ibland närapå, och det är en form av kvinnligt arv som traderas genom utlärning, inlärning och kunskap (från mor till dotter, mormor till dotterdotter, Margot till Lizzy). Den här kunskapen finns, i textilen såväl som i dressyren, i känslan. Känsel och känsla är ett sätt att veta. Likaså är föreningen mellan yttre och inre känsla, yta och djup, gemensam. Genom kropp och material uttrycks också känsla, vilket ibland ger materialet en sorts egen agens (eller åtminstone skapar en förskjutning av agentskapet).

Båda fälten präglas av en dubbelhet – vilket exempelvis syns i Lizzys funderingar kring ägande – är det rätt eller fel, övergrepp eller omhändertagande? På liknande sätt har textilt arbete betraktats som kvinnofängelse, och som radikal gemenskap. Dessutom går materialitet och materialism hand i hand – textilen kan lagas och återanvändas och bli minnesbärare, men den hör också samman med kapitalism och kommersialism.

En tyst kunskap

Dressyrhästarna och relationen till dem existerar i en värld som styrs av pengar, men relationen är ändå nära, kroppslig, fysisk. Dubbelheten, eller det som ligger på gränsen, märks också i hur en ser på arbete och professionalitet, kontra amatörskap och fritid – är häst- eller textilarbete det ena eller det andra (Lizzys pojkvän lämnar henne eftersom hon väljer att följa sin dröm och arbeta med hästar, trots att det sätter henne i en ekonomiskt utsatt position).

Båda områdena präglas också av en delvis icke-verbal kommunikation. Av ”touch” och ”feel” som sätt att kommunicera. Av något som inte helt kan sägas. En tyst kunskap. Ytterligare en bok jag läser, The Mare av Mary Gaitskill, – en hästbok för vuxna som inom ramarna för hästberättelsen också berättar om moderskap, femininitet, rasism och våld – tar också upp detta icke-språkliga. Här finns också detta ”something else”, det som inte låter sig förklaras. Det som istället finns i närheten mellan kropparna. I hur kroppar rör varandra. I känslan av/för hästen.

Hos Gaitskill finns dock ytterligare ett lager. Kroppsligheten och känslan är här starkt kopplad till utsatthet – hästars utsatthet för våld, som speglar våldsutsattheten för kvinnor, fattiga och icke-vita. Utsattheten är också nära kopplad till sexualitet. Huvudpersonen Velvet känner, inte bara i relationen till hästar, utan också till killar. Kopplingen mellan sexualitet och hästgemenskapen är omdiskuterad – och den är långtifrån oproblematisk hos Gaitskill, men jag fascineras ändå över hur hon skapar en form av kontinuum av sexualitet och annan kroppslig känsla, som inte skiljer sex från annan gemenskap. Jag kopplar detta till exempelvis Frigga Haugs och Karin Widerbergs teoretiska och självreflexiva texter om hur en kan använda minnesarbete för att utforska sexualitet. (Se Widerberg, Kunskapens kön (1995), och Haug (red.) Female Sexualization (1987). Här används språk – så som Lizzy och Margot gör – för att försöka förstå det som inte lätt låter sig språkligöras. Genom att inte se sex som skilt från annan kroppslighet kan materialitet fungera som en hjälp för minnet, och skapa en möjlighet att berätta och på så sätt förstå något av egna och andras erfarenhet.

Känslan, känseln, ”the feel”, är just en icke-språklig upplevelse. Det är en kunskap och en relation, en konkret yta och en konkret kropp och samtidigt en abstrakt och ogripbar upplevelse. Den är en händelse och ett görande, ibland obehaglig, ibland total lycka, och ibland det som ligger på gränsen. Jag läser The Dressage Chronicles och faller in i känslan, låter mig vara i den. Det icke-språkliga som McGoldrick skriver fram. Den filosofi om relationer mellan mänskliga och icke-mänskliga djur, som präglas av svek och ansvar, men framförallt om kroppslighet, av att vara i en kropp, vara en kropp, tillsammans med andra kroppar.
Det är en känsla som går genom texten, som får mig att känna. •••