Hemma hos Professor Kyrklund

NYSTART Vi borde alla se oss som Grand Prix-ryttare och det var inte bättre förr. Vi har pratat ridning och mental ­träning med världens första professor i ridkonst och besökt henne hemma på gården i England.

Text: Catharina Hansson Foto: Marielle Andersson Gueye ur Kentaur nr 1-2012

– Man kan säga att ridning handlar om vad som händer mellan benen.

Kyra Kyrklund håller clinic inför nästan fullsatta läktare på Globen i Stockholm. Vi är alltså tusentals som har köpt biljett för att få titta på när andra får ridlektioner av Kyra. Fast nu är det inte riktigt sant – ryttarna är bland andra OS-satsande Kristian von Krusenstierna och Kyra är en sann estradör och pedagog och talar till både Kristian och publiken med humor och entusiasm. Jag antecknar ivrigt.

— Ryttare sitter alldeles för ofta och klämmer med benen. Då blir det som att klämma på mitten av en kaviartub så allt far ut i båda ändar. Istället ska man bara kittla hästen under magen med sporren så att den bär sig. Vi vill att hästen ska bli tjockare på mitten!

En talande bild för oss som lärde oss rida på sjuttio­talet och fick oss itutat att hålla fast telefonkataloger mellan knäna för att träna ”det viktiga knäslutet”. På en genomsnittlig ridlektion för vuxna idag får istället ridläraren tjata på eleverna att sluta klämma sig fast med knäna. Inte sällan tar de just Kyra ­Kyrklund till hjälp.

En annan grund som nöttes in i oss var att man aldrig kunde få nog djup sits och jag minns hur jag tryckte min beniga bak så hårt ner i de knöliga manskapssadlarna jag bara kunde. Idag använder min ridlärare Kyra Kyrklunds bildspråk och ber mig att tänka att jag ”sitter på en badboll som jag inte får trycka ner så att den slutar studsa” och jag försöker hindra min numera betydligt tyngre ända från att äta sig alltför djupt ner i den bekväma dressyrsadeln.

Kyra berättar på clinicen i Globen om hur hon ibland får ompröva gamla sanningar som hon har lärt sig – och lärt ut. Till exempel om hur viktigt det är att ha stöd på yttertygeln. ”Man kan inte ha ett starkt stöd på yttertygeln om hästen ska kunna vara följsam inåt i exempelvis en piruett.”

Men, förklarar hon senare när vi ses, det handlar också om hur man tolkar orden.
– Jag vill säga att man ska ha kontakt. Och kontakt kan vara det här, säger hon och snuddar vid min axel.
– Men det kan också vara det här!
Jag får en knuff så att jag nästan trillar av stolen.

” Du kan göra dig själv till konstnär först när du börjar experimentera.”

Det finns en storhet i att kunna ompröva sanningar, både sina egna och de allmänt vedertagna. Kyra har fler exempel och ofta handlar det också om att få insikter, om att kunna förstå konsekvenserna av det man gör – eller inte gör.
– När jag red för Hans Wikne (kavallerist, OS-ryttare, lärare på Strömsholm/Reds anm) i Sverige brukade han säga att jag skulle låta tårna peka utåt. Han sa att tyskarna hade fel som red med tårna framåt. Men mina underskänklar var ”oroliga” under den här tiden.
– När jag sedan åkte till Tyskland och red för Walter Christensen klagade han på att jag hade tårna utåt och sade ”Du får aldrig skänkeln att ligga stilla med tårna i den vinkeln, för då rullar du bara på låret”. När han förklarade varför, så ändrade jag på fotställningen. Och det fungerade!

Kyra har sagt att hon vill göra sina elever till självständiga och tänkande ryttare, som själva kan utbilda sina hästar till Grand Prix. Hon förklarar:
– Du förstår mycket mer om du lär dig analysera varför du gör saker. När du lär dig så kopierar du, men när du har kopierat ett tag så börjar du försöka dig på egna lösningar. Du kan göra dig själv till konstnär först när du börjar experimentera.

– Jag strävar efter att lära ut problemlösning, jag försöker ge folk olika verktyg. Om du vill bestiga Mount Everest så finns det olika stigar och beroende på vilken du väljer kan du få olika utsikter på vägen upp. Men när du kommer till toppen är vyn densamma.

” Jag tycker att man alltid ska tänka som om man ska rida Grand Prix. ”

Kyra har – som första i världen – utsetts till adjungerad professor i ridkonst vid Statens Lantbruksuniversitet. Handlar det mer om att utveckla spetsen eller bredden inom ridsporten?
Så tydligt är inte uppdraget formulerat, visar det sig.
– Men säkert mer bredden, tänker Kyra. Jag ska ju vara med och utveckla ridlärarna. Några av dem har ju också spetsnyttan, som grundskola för kommande ryttargenerationer.
– En ridskola borde vara som ett litet universitet. Det borde finnas möjlighet att fördjupa sig inom ridsporten och att tävla. Men det ska också ge en bra grund så att man sedan kan välja hur man vill gå vidare. Man ska få en bra grund när det gäller sits, balans och inverkan, då blir man en säkrare ryttare även om man sedan mest vill rida ut i skog och mark.
–  Jag tycker inte heller att man som hobby­ryttare ska se sig som så långt från världstoppen. Det handlar om samma grund när man rider. Jag tycker att man alltid ska tänka som om man ska rida Grand Prix.

” Jag red själv på ridskola på hästar som sprang efter varandra i manegen ”

Var ser hon mest att hon behövs, vad är det som behöver förbättras inom svensk ridning?
–  Det är inte dåligt nu, men allt kan alltid bli bättre. Det ska finnas en trappstege inom ridskolan där man kan utvecklas vidare. Jag red själv på ridskola på hästar som sprang efter varandra i manegen. Men jag hade en bra ridlärare och fick så småningom rida lite bättre hästar. Vi var några juniorer som fick rida unghästar gratis. Det kom bra tränare, bland annat från Tyskland, och höll kurser. Jag red upp till St Georg på ridskolan – på privathästar men för ridskolans instruktör..

– Folk har olika ambitioner. Det finns grupper där ryttarna är lite rädda och där gemenskapen och att äta bullar tillsammans känns lika viktigt som att som att rida. En bra ridskola måste kunna göra grunderna, balans och inverkan, tillräckligt intressant för alla. Och man måste ha säkra hästar. De får inte vara för känsliga och reagera på varje tygeltag, men fler ridskolor skulle kunna ha hästar på olika nivåer.

” Ridning är en sinnesupplevelse, den måste upplevas, precis som smak och känsel ”

Du har sagt att man behöver öva 10 000 timmar för att bli bra. Det blir 227 års ridning för den som rider en gång i veckan på ridskola…
– Ja, men så är det. Man behöver ett visst antal timmar, då kan man bli briljant på vad som helst. Vill du rida OS så räcker inte ridskola. Vill du vinna VM måste du satsa professionellt.

Kyra är själv en makalös pedagog. Hur kan man utveckla pedagogiken på ridskolorna?
–  Det är viktigt att läraren kan matcha eleven. Om den ena är väldigt visuell och den andra mer verbal så blir det inte en bra kommunikation. Då gäller det att du som lärare är medveten om att inte alla kan lära på samma sätt.
– Ridning är en sinnesupplevelse, den måste upplevas, precis som smak och känsel. Jag är imponerad av den teoretiska ridlärarutbildningen, men de måste rida mer, för att förstå vad de ska lära ut. Man kan inte lära ut något som man inte själv har upplevt.
– Du måste kunna se slutmålet för att veta vart du är på väg.

” Nu tävlar vi med så många andra intressen. Vi kan inte ryta åt eleverna som i armén på åttiotalet ”

Och hon tror på en breddning:
– Slutmålet kan inte bara vara dressyr, utan man ska ha en bred bas där man kan gå vidare inom hoppning, western eller ut i skogen – men det ska vara säkert. När ridsport är farlig beror det nästan alltid på att man har gjort något fel före olyckan skett.
– Säkerhetsmedvetandet har alltid funnits inom ridsporten, det har man med sig från det militära – att stå på led, hålla rätt avstånd.
– Men, fortsätter hon: Egentligen borde man lära sig att falla av. I England får man träna med en mekanisk häst som bockar och där man faller av på en matta.
– Väldigt mycket hänger kvar från arméns tid. Man fick in tjugo rekryter som skulle läras upp. De kanske inte var intresserade, men alla skulle lära sig. De får skumpa runt ända tills de kan.
– Nu tävlar vi med så många andra intressen. Vi kan inte ryta åt eleverna som i armén på åttiotalet. Inom ridsporten har mycket hängt kvar från kavalleriet, med militärer i styrelsen för ridsportförbundet och andra organisationer. De har fördröjt utvecklingen och hindrat ny pedagogik att komma fram.

” Synen på den mentala delen är det som har förändrats mest, både kunskapen om hur människor lär sig och kunskapen om hur djuren lär sig. Förr tyckte man mer att de var dumma när de inte gjorde rätt.”

Det har gått sjutton år sedan Kentaur kom ut förra gången. Sedan dess har jag själv inte skrivit en rad om ridsport och bara hobbyridit utan att engagera mig i ridsportvärlden. Nu när det är dags att börja skriva om det igen har – i mina ögon – så oerhört mycket förändrats. Och ännu mer sedan jag började rida på sjuttiotalet. Jag ber Kyra försöka förklara vad som har hänt de här åren.
– Allt går framåt, säger Kyra Kyrklund. Jag kom till Sverige på sjuttiotalet och lärde mig en gammal kultur. I Finland var vi lite vid sidan av och kunde experimentera mer när jag åkte tillbaka till Helsingfors. I Sverige var det lite sådär att det finns bara ett sätt, att göra något annat var som att svära i kyrkan. Vad man visste då, på sjuttiotalet, var i många fall vetenskap från 1800-talet. Men det har gått framåt.

– Synen på den mentala delen är det som har förändrats mest, både kunskapen om hur människor lär sig och kunskapen om hur djuren lär sig. Förr tyckte man mer att de var dumma när de inte gjorde rätt.
–  Det var saker som jag lyckligtvis lärde mig att förstå ganska tidigt. Finland var ett av de första länder där man började använda sig av mental träning inom sport.
– Jag kom också i kontakt med Linda Tellington Jones (grundare av TTEAM, Tellington Touch, en holistisk metod för att påverka hästens hälsa och beteende/Reds anm), som öppnade fönstret för att närma sig hästarna på ett annat sätt. Jag fick hjälp av henne när jag var i Tyskland och tränade med Matador inför OS i Söul 1988.

” Ända tills för tjugo, trettio år sedan kunde man nervsnitta hästar ”

Men finns det inte något som var bättre förr, undrar jag. Jag själv tycker till exempel att jag numera ständigt har halta eller skadade hästar omkring mig, hästar i min närhet, vänners, ridskolors, tävlingshästar. Om jag skulle våga mig på att tro att något var bättre förr, så var det att jag inte lika ofta hörde talas om hältor och ständiga hälsoproblem.
Vad tror då Kyra, har hästarna blivit mindre hållbara eller rider vi på ett mindre hållbart sätt?
– På den gamla goda tiden gick de halta hästarna! Då kunde man säga att ”den är tygelhalt”. Hela synen på djur har förändrats. Tidigare fanns inte samma möjlighet att upptäcka fel, röntga och ställa diagnos. Det fanns inte behandlingar. Då kunde hästen få kolik – idag har den diagnosen ersatts med hundra olika sjukdomar. Ända tills för tjugo, trettio år sedan kunde man nervsnitta hästar (skära av en nerv för att hästen inte skulle känna smärtan av en skada/Reds anm) eller använda butta (smärtstillande butazolidin/Red) för att kunna fortsätta tävla.

–På den tiden var aveln mest inställd på svenska halvblod som skulle vara allroundhästar. Nuförtiden kan ridhästar vara distanshästar, hopphästar, dressyrhästar, fälttävlan… Aveln är mer specialiserad och idag föder man upp hästar med stora gångarter för dressyr. På den gamla tiden fanns inte hästar som rörde sig så av naturen och det är klart att när du rör dig mindre, slits du mindre.

För människor har det nu blivit alltmer självklart att man ska funktionsträna för att hålla sig frisk och skadefri och orka med enformiga arbetsuppgifter och vardagsslit med städning och barn. Jag undrar, borde inte ridskolehästar också funktionsträna?
– Den ridningen de får är inte speciellt hård för dem, menar Kyra. De kopplar av mentalt och sliter inte så hårt på kroppen. På många ridskolor rider instruktörerna till hästarna, det blir ett slags funktionsträning. Vissa går med snodd och det kan vara mer skonsamt för hästarna och definitivt bättre än att eleverna försöker såga ner hästarna på tygeln.

” Fortfarande står det i reglerna att galoppen ska vara tretaktig i en piruett, men nu vet vi att den inte kan vara det”

I uppdraget som professor ska hon också samarbeta med forskare. Det pågår en hel del spännande forskningsprojekt som handlar om ridning.
– Det finns forskning om sadlar och tryck och inverkan, berättar Kyra. Det finns forskning om hur vi använder skänkeln för att den ska bli mest effektiv.
– Något som är intressant är att man kan mäta vad riktigt framgångsrika ryttare gör. Med rörelsemonitorer som han sätter på ryttarens mage, ben och rygg kan man se hur skelettet rör sig på människan när den rider. Man kan överföra det till datorn och se –”du har bäckenfel”.
– Mycket har ju forskningen nu kunnat bevisa att det var rätt som man sa att man skulle göra, men också vad som är fel – fortfarande står det i reglerna att galoppen ska vara tretaktig i en piruett, men nu vet vi att den inte kan vara det.
– Man säger att traven ska vara tvåtakt, men det finns en parallellförskjutning och ju bättre trav man har desto tidigare kommer bakbenet i marken före det diagonala frambenet, Ju mer du samlar, desto mer parallellförskjutning får du.

” Väldigt länge snörpte man på munnen åt allt som kunde kallas cirkus ”

Det görs ju också en del forskning om inlärning, frihetsdressyr och bettlös träning. Hur ser hon då på det?
– Väldigt länge snörpte man på munnen åt allt som kunde kallas cirkus, men det är inte fel att lära sig på det sättet. Hästar lär sig mycket genom aha-upplevelser. Byten eller piaff är något som en del hästar har naturlig talang för. Om de skrittar hemåt och blir lite heta, gör små taktsteg – berömmer man dem då eller säger nej, gör inte så! Sedan har du hästar som inte råkar komma på den här idén och då kan man ta cirkus till hjälp för att visa vad den här hästen ska göra.
– Jag tycker att det är jätteintressant att se vad folk kan göra med hästar som är lösa, som Lorenzo, som uppträdde i Globen senast.

” Svenskarna har en egen stil, väldigt hungriga efter information ”

Världens första professor i ridkonst står i kanten av Tullstorps ljusa, svala ridhus. Hon lägger huvudet lite på sned, studerar nyligen Grand Prix-debuterade ekipaget Cecilia Dorselius och Lennox som flyter fram i vad som för mig känns som perfekt takt och harmoni. Men Kyra ser en liten dissonans, Cecilia får vända runt och börja om.

Jag sitter tyst och glömmer att jag väntar på Kyra. Det är en njutning att få se de här ekipagen träna och det känns fantastiskt att den här gruppen, som kallar sig Knytkalaset, är ”plantskolan” för svensk dressyr, lite yngre ryttare eller erfarna ryttare med grönare hästar. Toppen är redan ute i världen och tar medaljer och världscuppoäng.

För det råder en riktigt boom inom svensk dressyr just nu. Toppryttarna når historiska framgångar, det finns en lång rad bubblare på väg upp och för den som vill tävla lätta klasser på lokalnivå gäller det att vara på hugget – klasserna blir fullbokade inom några minuter efter att man öppnat för anmälan.
–  Svenskarna har en egen stil, väldigt hungriga efter information, de går gärna på clinics och man är öppen för idéer. Hästarna här blir bättre hela tiden, men det är inte bara svenskarna som blir bättre, överallt utvecklas ridningen av ett större internationellt utbyte, säger Kyra.

” Om du vill segla Whitbread eller köra Formel 1 kan du inte själv köpa bitarna och bygga båten eller bilen. Men du kan köpa ett föl. ”

Men hur mycket betyder pengarna? En annan gammal sanning var ju att svenska ryttare aldrig skulle kunna få fram de pengar och sponsorer som behövs för att nå toppen. Och idag rör det sig väl om ännu större pengar?
– Det råder brist på väl utbildade Grand Prixhästar till salu. Därför trissas priserna upp enligt regeln om utbud och efterfrågan och många hästar på toppnivå säljs för miljonbelopp i euro. Om hästen är absolut toppnivå och dessuom hingst med ett mervärde i aveln kan man få betala 5-10 miljoner euro.

– Men alla dessa dyrgripar har någon gång varit unghästar och föl. Ju tidigare man köper dem desto billigare är de. Det är faktiskt utbildningen som kostar. Min första OS-häst Piccolo, som jag köpte som fyraåring, blev jag senare erbjuden mycket pengar för. Men jag kände att jag ville tävla, jag ville inte vara hästhandlare.
– Om du tittar på de flesta i svenska landslaget, så har de utbildat sina hästar själva. Det gäller också deltagarna i Knytkalaset.
– Det goa med ridsport är att det föds hela tiden föl. Om du vill segla Whitbread eller om du vill köra Formel 1 kan du inte själv köpa bitarna och bygga båten eller bilen. Men du kan köpa ett föl om du har tillräckligt bra öga och kan utbilda hästen.

TILLBAKA TILL RIDENEWS > > >