En tsunami av protester svepte över ­Arizona så fort skogsvårdsverket ­beslutat att fånga in de vilda hästarna vid Salt River. Till slut fick verket skrinlägga planerna, åtminstone tills vidare. Bakom den framgångsrika räddningsoperationen står en envis holländska.
Text Åsa Björklund Foto Jody Miller, Salt River Wild
Horse Management Group, Åsa Björklund.

 

Simone Netherlands öppnar dörren till sitt ranch­hus omgiven av en flock hundar i blandade storlekar och färger. Solen faller in genom de stora panoramafönstren som vetter mot bergen. Jag får känslan av att göra ett reportage hemma hos en Hollywoodkändis när jag ser Simone, blond och strålande vacker på ett klassiskt vis, svepa runt i det ljusa och elegant inredda huset.
Men det sitter en höna på köksstolen. Simone tar upp den
och kelar med den. Den mobbade hönan får vara inomhus, trots att den lämnar ett band med små högar efter sig. Simone suckar och plockar upp dem med hushållspapper. Djurvän, inte Hollywoodkändis, är vad hon är in i djupaste märgen.
Under 18 år har Simone och en grupp andra volontärer kämpat för att bevara de vilda hästarna vid floden Salt River, utanför Phoenix, Arizona. Idag är de organiserade som en ideell förening, Salt River Wild Horse Management Group (SRWHMG). När det amerikanska skogsvårdsverket, som är ansvarig för nationalparken där hästarna lever, i fjol meddelade att hästarna skulle föras bort från området, så gjorde Simone och de andra medlemmarna i föreningen sig redo för strid.
– Så fort vi såg notisen var jag i princip vaken dygnet runt i två veckor och skickade pressmeddelanden över hela världen. Jag sov ingenting och hamnade på sjukhus två veckor senare. Men vi räddade åtminstone hästarna, säger Simone med glödande intensitet.
Hennes största skräck var att hästarna skulle hamna i händerna på så kallade ”kill buyers”, som köper upp gamla, skadade och vilda hästar för en billig peng och sedan säljer dem till slakthus i Mexiko där köttet konsumeras eller exporteras till Asien eller Europa (t.ex. Belgien är ett stort importland för hästkött).

En nyckelfråga i konflikten är om Salt Riverhästarna ska anses vara vilda eller lössläppt, förvildad boskap. Skogsvårdsverket håller på det sistnämnda alternativet. Om hästarna istället skulle definieras som vilda måste de skyddas enligt en lag från 1971 om vilda hästar och åsnor. Men myndigheterna säger sig inte ha sett några vilda hästar när de besökte området 1970, vilket är förvånande. Rapporterna om vilda hästar vid Salt River går tillbaka till 1890-talet, enligt gamla dagstidningar och andra historiska dokument. SRWHMG tror till och med att hjorden härstammar från spanska hästar som togs till Arizona av den katolska prästen Eusebio Kino i mitten på 1500-talet.
Konflikter mellan människa och djur har blivit allt vanligare i takt med att Phoenix´ förorter krupit närmare Salt River. Särskilt under helgerna flockas stadsborna till campingplatser och för att köra fyrhjulingar längs floden. Ibland matar de till och med hästarna.
– De är en säkerhetsrisk för oss. Folk behandlar dem som om de vore lugna husdjur, men när som helst kan de bli sparkade, bitna, nersprungna. Det är en olycka som bara väntar på att hända, sade Chandler Mundy på Tonto Nationalparks kontor när de publicerat beslutet att föra bort hästarna.
Men faran för hästarna är troligen ännu större. De har dödats och skadats till följd av bilolyckor och beskjutningar. Den värsta incidenten hände i oktober när en oidentifierad gärningsman sköt tre hästar, varav ett föl dog.
– Den fege idiot som sköt dessa oskyldiga och älskade hästarna måste hamna inför rätta, säger Simone med skakig röst, efter att hon suttit i presskonferenser en hel dag. Hon är märkbart upprörd.
Polisen har efterlyst en gärningsman baserat på ögonvittnens beskrivningar och SRWHMG har erbjudit en belöning för uppgifter som leder till den skyldiges gripande, men utan resultat.

Simone tar med skadade hästar från Salt River till sin egen ranch utanför Prescott, Arizona. Vi lämnar det eleganta huset och går ut till stallet där två fluffiga föl följer oss i hälarna och tigger morötter. Simone visar upp en tidningsartikel med ett foto på Pacman på förstasidan, från när han nästan döende kom till ranchen sex månader tidigare. På bilden syns ett ynkligt föl med bandage runt hals och ben. Diamond, det andra fölet, fastnade så illa i ett boskapsstängsel att hovarna slets av. När jag ser Diamond nosa på våra fickor i jakt på morötter och Pacman sparka en enorm fotboll i hagen är det nästan ofattbart hur nära döden de var bara några månader tidigare.
Efter allmänhetens raseri spred sig över hela landet och till och med internationellt, tog Skogsvårdsverket tillbaka sitt beslut att föra bort hästarna och började istället samarbeta med SRWHMG.
– Vi har skött, bevakat och skyddat hästarna i 18 år så vi har ett register på varenda häst. Våra volontärer är nere vid floden och övervakar hästarna hela tiden. Om någon skadas tar vi hand om den. Vi lagar alla stängsel längs vägarna. Ja, vi gör så mycket jobb och det vet Skogsvårdsverket, säger Simone, medan hon drar fingrarna över mobilen för att visa en app som SRWHMG utvecklat för att hålla koll på hästarna. Varje häst har sin egen sida där det står detaljerad information om allt från födelsedatum och hjordtillhörighet till eventuella skador.
Även om förhållandet med skogsvårdsverket nu fungerar bra, ligger hästarnas öde i händerna på en annan myndighet, nämligen Arizonas jordbruksdepartement, som enligt överenskommelsen 2015 ska administrera hästarna tillsammans med SRWHMG.
– Vi har starka misstankar om att så fort jordbruksverket tar över administreringen av hästarna så kommer de säga att endast 50 hästar får stanna kvar vid floden och att resten måste samlas in. Då måste vi starta hela den här striden igen, säger Simone medan hon klappar Chihuahuan som tvingat sig upp i hennes knä.

Det stämmer att hjordarna fortplantar sig för snabbt, men SRWHMG har en billig, human och effektiv lösning: preventivmedel. En grupp specialutbildade volontärer beskjuter stona med pilar laddade med PZP (porcine zona pellucida), ett slags fertilitetsblockerande vaccin som är effektivt under ett års tid och är billigt att köpa in. Precis som med alla andra kostnader för skötseln av hästarna, så är det föreningen som betalar med donationer från allmänheten.
Medan det byråkratiska maskineriet rasslar sin gång gör SRWHMG upp planer för framtiden. Föreningen har precis köpt en stor bit mark nära Salt River, dit rehabiliteringscentret för skadade djur ska flyttas. Där tänker föreningen också bygga ett besökscentrum där allmänheten kan lära sig om hjorden och åka på ”hästsafari”. Tanken är att ju fler människor som älskar de vilda djuren, desto svårare blir det för myndigheterna att dra tillbaka sina löften.
Trots att Simone och de andra volontärerna arbetar hårt och utan betalning så finns en annan slags belöning i att skydda Salt Rivers vildhästar.
– För oss handlar det om att bevara en liten bit av det vilda för framtida generationer, men det rör också mer än det. Det handlar om vilka vi amerikaner är och vad vi står för och vad vi inte står för.

 

Utmaning att fotografera
Hästfotografen Jody Miller tillbringade flera dagar med att fota Salt River hästarna för att öka kunskapen om deras situation (några bilder syns i den här artikeln). Det var en unik upplevelse.
– En personlig utmaning för mig var att inte gå fram och klappa hästarna. Jag älskar att fota hästar och brukar kunna röra hästarna jag fotograferar, minns Jody.
– Jag använder alltid ett 80-200 millimeters objektiv så när jag såg hästarna höll jag mig på avstånd bakom några träd. Jag lät dem bestämma hur nära mig de ville komma. De ser kanske tama ut, men jag visste att de skulle skydda flocken om jag kom för nära. Det var lite klurigt att röra sig tyst och respektfullt runt hjorden för att komma i en bättre position. Om de rörde sig kunde jag inte bara jaga efter dem för att få en snyggare bild utan fick helt enkelt missa chansen, berättar Jody.
– Jag hoppas vi kan lämna hjorden i fred och bara ingripa när det är nödvändigt. Den har varit här i runt hundra år och är ett arv jag hoppas den kan vara kvar för framtida generationer, avslutar hon.

Se mer av Jodys fantastiska fotografi på hennes hemsida: www.jodylmiller.com (observera l:et i mitten!) eller följ henne på Twitter: @equinephotog.

 

Hästslakt
När hjordar med mustanger och vilda hästar blir för stora fångas de in, ofta med hjälp av helikopter, en procedur som kan vara stressig och leda till allvarliga skador. Sedan förs de till inhägnader i den amerikanska Mellanvästern om de inte lyckats bli sålda på auktion. Köparna måste förbinda sig att inte slakta eller sälja hästen under minst ett år, men efteråt händer det att så kallade ”dödsköpare” köper upp en massa hästar för nästan ingenting. Eftersom det inte finns några slakthus i USA kör dödsköparna ner hästarna till Mexiko där köttet antingen konsumeras lokalt eller exporteras till Europa eller Asien.