Han arbetade som grafisk formgivare men blev hopplöst och oåterkalleligt förälskad i hästarna. Det förändrade hans liv.  
Foto Ignacio Alvar-Thomas  Text Catharina Hansson

 

Det är idag tio år sedan Ignacio Alvar-Thomas liv förändrades. Från början hade han utbildat sig i bild och form vid Madrids universitet. Där läste han fotografi i tre år och utbildades på det gamla sättet, med mörkrum, papper och vätskor. Hans lärare var en av den kända byrån Magnums fotografer och han fick en gedigen utbildning i ämnet.
Sedan gick det femton år utan att han jobbade som fotograf. Istället var han grafisk formgivare och gjorde reklam och annan design för varumärken som Volvo och Nintendo. Han arbetade med många framstående fotografer, men tog aldrig några bilder själv.
– När mina döttrar var mycket små började de ta ridlektioner och jag följde med dem till stallet. När jag ändå var där och väntade på dem så började jag ta ridlektioner.
– Jag blev fullständigt, hjälplöst och oåterkalleligt förälskad i hästarna. Jag började inte bara rida, utan jag började också att fotografera dem. Det förändrade hela mitt liv.
– Idag äger jag två hästar.


Idag är Ignacio en av världens främsta hästfotografer.
– Jag fotograferar på tävlingar, men gör mycket reklamfotograferingar för spanska flamencodesigners. Flamencon är så nära förknippad med hästen.
Flamencomodet fotograferar han med cartusiska hästar. Den cartusiska hästen är inte en egen ras, utan anses vara den mest rena blodlinjen inom PRE (den renrasiga spanska hästen, pura raza español) med stamböcker som sträcker sig tillbaka till 1400-talet.
– Jag har fotograferat dem i södra Spanien, där munkarna ursprungligen födde upp dessa hästar, på världens äldsta stuteri. Dessa hästar är helt fantastiska.
– De här spanska hästarna har ett sådant lugn. De kan posera med ljus och hela pådraget utan att låta sig bekommas. Jag försöker annars oftast använda så mycket naturligt ljus som möjligt för att inte skrämma hästarna och göra det lätt för dem att röra sig omkring mig.
– De flesta av flamencomodellerna, dock, är inte alls vana vid hästar. Så då är det bra med dessa lugna hästar som bara står där och är vackra.

Han arbetar också med egna projekt.
– På sistone har jag arbetat mycket med bilder i frihet, hästar utan ryttare och mycket rörelse i bilderna.
– Ett spännande reportage nyligen var en resa till Indien där jag fotograferade marwarihästarna. Den typiska indiska hästen med sina karaktäristiska öron. Jag var där i 15 dagar och fick fotografera både fantastiska platser och spännande ryttare och hästar.

Att fotografera hästar är en mycket speciell konst och det är verkligen inte så att en skicklig fotograf automatiskt vet hur en häst ska se ut på bild.
– Det är en speciell disciplin. Det viktigaste att veta hur man ska flytta dem, få hästen att röra sig så som man vill, ge dem space. Jag är aldrig rädd för hästarna, utan jag litar på dem. I arbetet brukar jag använda lite natural horsemanship, ge dem tid, leda dem, låta dem lukta på mig. När de litar på mig och kan komma fram till mig och leka med mig kan jag börja arbeta. Det är viktigt att ta god tid på sig, man får inte ha någon stress.
Det är så oerhört viktigt att man fotograferar hästen ur rätt vinkel för att göra den rättvisa. Jag måste kunna få hästen att röra sig mot mig och interagera med mig, det är det som gör mina bilder annorlunda. Det behövs mycket förtroende när jag ska uppmana 500 kilo att komma rusande mot mig. Det är en speciell teknik. Alla utvecklar sin egen teknik och min handlar om interaktionen och förtroendet

Han förvånas av hur många dåliga hästbilder som görs.
– Inom reklamen ser man många annonser som är relaterade till hästar. De symboliserar kraft, frihet, känslighet. Men samtidigt märker man hur många fotografer och formgivare som inte alls verkar förstå hur en häst ska se ut. När du själv är hästmänniska så ser du hur fel det är. I reklam har man extrem kontroll i alla led av skapandet och ändå missar man alltid det här!
– I varje nummer av modemagasinen finns det någon bild med en häst, modet är så elegant och stylat, men hästen ser ut som en trött hund.
Själv har han bland annat studerat äldre konst för att hitta rätt uttryck i bilderna.
– Jag har tittat mycket på gamla kungaporträtt där man framställer hästen i en imponerande
pose.
– Men i alla raser tittar man på olika saker. Till exempel ska en arab ha ett helt annat uttryck, med de stora närborrarna och ögonen. De spanska hästarna ska se mer stoiska ut. Varje ras har sina egna nyckelfaktorer.
– Jag försöker se in i hästen för att skapa ett komplett porträtt av den. Jag söker hästens själ.
Ignacio drömmer om att få fotografera mer tunga draghästar.
– De är svåra att hitta i Spanien. Jag brukar se på Superbowl-finalen bara för att få se Budweisers annonser med sina clydesdalehästar.

Men hur gick det med döttrarna? Blev de lika förälskade i hästarna som deras far?
– Mina döttrar rider fortfarande dagligen och tävlar på medelnivå. Mitt hem är fullt av små hästar och små flickor som är galna i dem.
– Själv rider jag mest ute. På sommaren rider jag varje dag, jag älskar att vara ensam ute med min häst i naturen – kombinationen av de tre saker jag älskar mest: hästar, skönhet och natur.

 

Spara

Spara