Ellesse Jordan

DRÖMFÅNGAREN


Hur hamnar en dressyrryttare från Malaysia i Skåne? Läs om hennes osannolika väg från djungeln – via Tyskland och USA, via rullstol och en oplanerad hoppkarriär – till Sverige och Grand Prix-debuten. Ellesse Jordan Tolentino Tzinberg ser inga gränser för att förverkliga sina drömmar.

FOTO: Elin Carling. TEXT: Catharina Hansson. 

ELLESSE JORDAN ÄR ETT SLAGS ridsportens Förenade Nationerna. Hon tävlar för mammas hemland Filippinerna, är född och uppvuxen i Malaysia och har en pappa som är amerikan-australiensare. Hon har tävlat och tränat dressyr som Young rider i Tyskland och varit hoppryttare i Kalifornien. När vi intervjuar henne bor hon i Skåne och tränar dressyr hos Rasmus och Charlotte Haid Bondergaard. Och när du läser detta tävlar hon vintersäsongen i Florida där hennes danska pojkvän också bor. Hänger du med?

Men hur i hela världen hamnade hon på Kronekulla gård?

– Jag googlade helt enkelt dressyrtränare i Skandinavien och valde ut några favoriter utifrån deras hemsidor och olika länkar till tidningsartiklar om dem, skrattar hon.

I FYRA VECKOR RESTE HON RUNT och besökte de tränarna som hon fastnat för. Hon bodde hos Charlotte och Rasmus en tid och fick möjlighet att rida deras hästar och se hur paret tränade dem.

–Jag hade länge varit hoppryttare och ville nu satsa på dressyren på allvar med målet att tävla i OS i Rio. Som Young rider hade jag tränat i Tyskland och jag hade förstått att de skandinaviska tränarna jobbar i samma skola och struktur, men att det är lite mjukare. Charlotte och Rasmus älskar verkligen sina hästar, det är så personligt, inte som de stora stallen som kan vara lite som fabriker. Det finns en sådan värme här och det sker ingen press.

– Många har försökt få mig att förstå att mitt mål var orealistiskt, men Rasmus och Charlotte har fått mig att känna att allt är möjligt. Deras värme räckte dock inte för att värma upp hela Skåne.

– Jag hade inte insett hur kallt det blir på vintern här! säger Ellesse, som nu också fick tillbringa många timmar i snön för fotograferingen till Kentaur.

NÄRMAST KOMMER ELLESSE från värmen i San Diego, Kalifornien, där hon bodde och studerade i fem år. Egentligen var det i Kansas hon skulle studera när hon kom till USA. Hon hade fått ett idrottsstipendium som ryttare och kunde börja läsa på universitet där. Men ödet ville annorlunda och det var nära att hennes ryttarkarriär slutade där och då.

ELLESSE HAR VÄXT UPP MED hästar och ridning.

–Mina föräldrar höll på med hästar och vi bodde i djungeln i Malaysia där vi hade en liten ridresort med turridning. Vi köpte utsorterade hästar från kapplöpningsbanan och jag fick skola om dem. De som var lite för skarpa för turridningen fick jag behålla, träna och sälja själv.

Som tolvåring fick Ellesse möjlighet att, i egenskap av en av Asiens mest lovande unga ryttare, åka till Tyskland för att träna och tävla. Stipendiet i USA var nästa steg i hennes utveckling.

MEN SÅ KOM HON KÖRANDE i sin bil en tidig morgon. Det hade blivit vinter i Kansas och det var första gången i sitt liv som Ellesse upplevde snö och is. Hon fick sladd på vägens tunna ishinna. Bilen snurrade och voltade och när hon tog sig ut ur bilen och försökte springa föll hon ihop. Ellesse hade brutit ryggraden och läkarna befarade att hon skulle behöva leva resten av livet i rullstol. Hon flyttade till San Diego där hon kunde få den bästa behandlingen. Till sin lycka fick hon hjälp av fysteamet som tränar San Diegos lag i amerikansk fotbollslag, Chargers.

Det blev sex månader av rehabilitering innan Ellesse kunde gå igen och länge var det osäkert om hon någonsin skulle kunna rida. Till en början var det också mycket svårt. Och när hon senare började med dressyrträningen upptäckte hon att den var ännu mer krävande och hon tvingades stärka ryggen ytterligare för att kunna rida.

Numera måste hon fortfarande funktionsträna för att hålla ryggraden mjuk och underhålla styrkan i bålen. Det finns mycket ärrvävnad som stelnar och skapar låsningar om hon inte sköter sin träning. Hon går hos en kiropraktor i Lund.

–Och Charlotte har sett till att jag går på massage hos samma dam som behandlar henne. De är noga med att jag tar hand om mig!

Olyckan och vägen tillbaka har spelat en viktig roll i att forma Ellesses mål. För henne handlar det om mer än att bara nå framgång.

– På ett personligt plan kommer det ur den här känslan av att jag en gång var nära att få ge upp allt. Det fick mig att brinna ännu mer för det jag ville göra.

MEDAN ELLESSE KÄMPADE SIG tillbaka till ridningen igen pluggade hon kommunikation och ledarskap på University of San Diego. Hon försörjde sig och finansierade sin ridning genom att göra mängder av modelljobb. Det blev mycket reklam; för bilar och för varuhuskedjan Target, det blev en hel del kataloger och musikvideor och hon gick visningar under fashion week varje säsong i både Miami, Singapore, Los Angeles, New York, Paris, Milano, Kuala Lumpur.

–Det var kanske det bästa jobb jag kunde ha och samtidigt plugga och rida.

Hon hade en häst, Avident, som hon köpte när den var ganska outbildad, men den visade sig vara en bra hoppare. Så under några satsade Ellesse i stället helt på hoppningen.

–Jag kunde tillbringa morgonen i stallet, rida och sedan köra upp till Los Angeles och gå på casting för modelljobb. Jag har släkt i Los Angeles, så jag kunde bo över hos dem och vara tillbaka i stallet nästa eftermiddag.

Ellesse kunde lägga undan mycket pengar från modelluppdragen och har använt dem till sin dressyrsatsning och för att köpa de hästar hon har i dag.

–När jag sålde Avident till Eduardo Menezes (som red i Brasiliens OS-lag i Rio), fick jag också ett bra tillskott. Han matchade henne senare med en lovande ung ryttare och de vann Kaliforniska mästerskapet.

ELLESSE HAR EN LITEN LÄGENHET i samhället nära Haid Bondergaards Kronekulla gård och har tagit med sig sina hundar från Kalifornien. Där finns också pojkvännen Henrik, som kommer från Danmark, men tillbringar vintern i Florida och jobbar mycket med att köpa, utveckla och sälja hästar för den amerikanska marknaden.

– Det sociala livet här i Skåne har varit väldigt, väldigt annorlunda, när man kommer från Los Angeles, med kändisfester och galor. Men jag har fokuserat på min ridning och min träning. Det blir många timmar i gymmet.

När Ellesse kom till Charlotte och Rasmus var målet att på bara ett år hitta en häst, starta Grand Prix och kvala till OS. Det första steget i Sverige blev att hon och Rasmus reste runt och provade olika hästar.

– Vi sökte efter en häst med kapacitet, som ändå skulle vara en snäll gentleman och ganska förlåtande, berättar hon. Det är en svår uppgift men Rasmus har en fantastisk gåva när det gäller att hitta rätt hästar att matcha med ryttaren.

I Tyskland hittade de Pavarotti, en äldre holländare som gått Grand Prix i många, många år och blev den perfekta läromästaren, men ändå i form för ett OS.

– Jag kan inte tänka mig en bättre häst än Pavarotti. Han har gått Grand Prix sedan han var åtta och kan jobbet – men han ger dig ingenting gratis, du måste ge korrekta hjälper. Han är lugn och trygg och var arton år då jag köpte honom, men mycket fräsch, så vi räknade med att han hade en säsong kvar.

Ellesse och Pavarotti åkte över till Florida och tävlade intensivt under vintern. De lyckades rida Grand Prix över kvalgränsen, men tog sig ändå inte till OS i Rio.

– Jag kunde åka som resande reserv, men då ville jag inte chansa och göra den långa resan med en så pass gammal häst. Vi var i alla fall nära!

När det stod klart att hon inte skulle nå målet den här gången, satte hon sig ner med Charlotte och Rasmus och diskuterade hur de skulle fortsätta. Vad skulle hon göra härnäst?

– Vi sa att jag ska fortsätta att tävla Grand Prix nu och att jag måste synas mycket och göra bra resultat. Jag åker till Florida i vinter, där finns det tävlingar varje vecka, ofta bara på fem minuters avstånd.

Varför måste hon synas mycket?

– Många behöver få tid för att vänja sig att se en ryttare från mitt land, Filippinerna, och förstå att jag menar allvar med min sport. När jag var tolv år och skulle åka till Tyskland och tävla första gången ville jag rida för mitt hemland Malaysia, där jag vuxit upp. Men man får inte malaysiskt pass om man inte har malaysiskt blod. Så i stället fick jag tävla för min mammas hemland, Filippinerna. Där är ridsporten ännu mindre än i Malaysia.

Men Ellesse har varit där flera gånger och hållit gratis clinics för ungdomar för att försöka göra sporten bredare. Det har blivit hennes andra brinnande passion i elitsatsningen – att göra ridsporten mer internationell och tillgänglig för alla.

– I Asien är ridningen en sport för eliten. Det är väldigt sällsynt att de asiatiska ryttare som tävlar i OS sedan gör karriär inom sporten. Jag vill visa att jag har en långsiktig plan med min ridning. Jag vill göra en karriär av det och bana väg för andra.

– Vi kom också fram till att Pavarotti kan vara med en säsong till. Veterinären som undersökt honom sa att det är en av de fräschaste hästar han sett. Det fanns ingen anledning till att han inte skulle få följa med mig till Florida.

Nu har Pavarotti även fått sällskap av Triviant i Ellesses team. I Sverige har han gjort sig känd som Charlotte Haid Bondergaards stora utmaning, hästen med kapacitet men med mer än en räv bakom varje öra.

– Han är totalt annorlunda jämfört med Pavarotti, så det är den bästa situationen man kan tänka sig för att utvecklas. Med Pavarotti fick jag lära mig att rida korrekt och noggrant, nu får jag lära mig att rida med mer kvalitet och kraft. Jag kan satsa mycket mer, men det kommer att bli svårt.

Ellesse berättar att när hon var och handlade lite nytt till fotograferingen för Kentaur så märkte hon att Triviant verkligen är en kändis här.

– De plockade fram saker och sa, ”det här passar perfekt till Triviant”.

Nu i december fyller Ellesse tjugofem år. Hon är klar med sin universitetsexamen i ledarskap och kommunikation. De kunskaperna använder hon för att utveckla sin blogg och hitta sponsorer så att hon kan finansiera sin sport även i fortsättningen. Hon har tagit föl på sin Young rider-häst, så i Tyskland väntar en unghäst som förhoppningsvis ska bli nästa steg.

– Som alla mammor hoppas man att ens bebis ska vara den bästa!

Målet är Tokyo 2020, men långsiktigt mer än så – att ta Asien in i dressyrsporten.

– Jag frågade om jag kunde rida världscupen och de sa att ja, egentligen finns det en asiatisk grupp. Men,  det är ingen som rider i den!

I framtiden drömmer hon om att göra det Rasmus och Charlotte gör; träna andra, kanske ha en egen anläggning i Europa som kan bli en bas för ryttare från Asien; ett andra hem.

– För mig skulle det vara fantastiskt att på det sättet få bygga en bro och skapa en gemenskap, en lagkänsla.

It s really my Christmas wish kind of thing, avslutar hon.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *