CHARLOTTE HAID BONDERGAARD

LYCKLIG, INTE NÖJD

TÄVLINGSMÄNNISKA. Visst, hon är medveten om att hon nog har allt hon kan önska. Och Charlotte Haid Bondergaard är lycklig, det tycker hon. Ändå går det inte att bli nöjd. Och framförallt inte att sitta still. Vi hälsade på hos dressyrens hårt arbetande glamourdrottning.
TEXT: Catharina Hansson. FOTO: Marielle Andersson Gueye.

Så snart vi kliver ur bilen åker vi på en rejäl utskällning. När vi körde mot den imponerande grinden som leder in till gården öppnade den sig genast och vi kunde passera den långa raden av prydliga hagar upp mot gården. Men på stallplanen är det stopp. Hästskötaren Hannas tummetottstora hund vill få oss att förstå att här är det han som vaktar. Men så snart den lilla vakthunden har retirerat till sadelkammaren är hela besöket hos familjen Haid Bondergaard bara som en varm kram. Inte minst från rottweilern Alice som trycker sin stora kropp mot våra ben och morrar på ett sätt som vore hon en enorm, spinnande katt. Vänligt uppfordrande morrningar för att tala om att hon vill bli klappad och kliad.

Vi är sena och Charlotte och Rasmus har hunnit rida sina hästar. Nu står – som jobbat hos familjen i flera år och lagar thailändsk lunch i det stora, vackra köket.

– I vanliga fall lagar jag själv lunch till hela personalen varje dag och så äter vi tillsammans allihop, säger Charlotte.

Nu gör hon i stället i ordning kaffe åt fotografen Marielle och mig, är mån om att vi får det precis som vi vill ha det och visar oss upp på övervåningen till sina garderober. Det är precis som vi har hoppats, en walk-in closet med massor av härliga klänningar som gjorda för en mottagning i Doha eller varför inte en bal på slottet. Samlingen med exklusiva handväskor från de finaste märkena står uppradade på en hylla och cashmeretröjor är prydligt vikta och färgsorterade. Men ryktet om att denna dressyrens glamourdrottning även kör sitt eget privatplan kommer däremot på skam.

– Min bror har någon gång skjutsat mig till en tävling i sitt plan, förklarar hon. Och när jag var liten kunde det hända att pappa själv flög oss från Dalarna till Stockholm för att gå på bio. Alla i familjen har tagit flygcertifikat och det var länge meningen att även jag skulle göra det. Men nu har jag bestämt mig för att det får vara.

Charlottes familj äger företaget Clas Ohlson, som grundades av hennes morfar, men hon och hennes bröder är inte själva delägare mer än symboliskt. Däremot har de börjat utbilda sig i en för familjen skräddarsydd kurs som ska förbereda dem som ägare och styrelseledamöter. Och hon får en viss summa varje år från familjeimperiet.

 

 

– Pengarna täcker räntorna för lånet vi har på gården. Resten driver vi själva runt verksamheten genom att köpa och sälja hästar, ta emot elever och utbilda hästar.

Charlotte berättar att hon och Rasmus har lagt om struktur i verksamheten.

– För ett år sedan hade vi fullt av hästar i stallet, proppfullt, och flera hästar i träning. Men det genererar inte så mycket, även om det är en säker intäkt i månaden. Tjänar pengar på riktigt, det gör du genom att sälja hästar.

– I dag har vi hellre boxar tomma, så att om vi ser en fin unghäst så kan vi slå till. De första åren har vi bara spottat in pengar i gården, men nu gör vi en liten vinst.

– Vi måste ju också kunna driva det hela runt för att betala ut löner. Vi har fem anställda här, egentligen är det för mycket. Så är det hovslagare för femton – tjugotusen i månaden. Foder, spån, el, mat, vatten… Det blir inte mycket vinst som går ut.

– Många människor tror nog att den där Charlotte har hur mycket pengar som helst. Det är fel. Det är min familj som har pengar, min pappa som har pengar. Jag får en utbetalning varje år och det går åt för att täcka mina lån som jag har på gården. Jag och min bror har aldrig levt i någon lyx. Det är inte så att vi kan gå ut och köpa hästar, min bror och pappa har köpt Triviant och Robban och min kusin Helena Ek Tidstrand som tycker det är kul med ridsporten är delägare i Flashdancer och Don Scudo.

– Helena är jätteallergisk, hon bara sitter här och nyser och så tar hon tabletter och klappar hästarna. Hon har ett rum på hotellet i Falsterbo varje år och så ringer hon och frågar om jag ska rida.

 

 

Det dröjde innan Charlottes pappa accepterade hennes karriärval.– Min pappa har tyckt att hästar har varit pest, men han har ändrat sig sedan vi flyttade till Sverige och började bygga upp det här. Han tyckte alltid att man skulle ha en utbildning och satsa på något där man kan tjäna pengar. Men vid OS i Aten 2004 sålde vi Fortino, som Rasmus tagit upp till Grand Prix, och fick så mycket pengar att vi kunde köpa den första gården i Sverige. Han är ju en entreprenör min pappa. Han förstår att om man ska ge ut mycket pengar så måste man tjäna mycket pengar.

Charlotte är mån om att berätta att hon alltid har jobbat hårt för att stå på egna ben.

– När jag har ridit hos Herbert Rehbein har jag pluggat och haft tre olika jobb, bland annat på restaurang. Jag har fått hjälp att köpa hästar, men inte att hålla dem.

Det sitter i ryggmärgen att alltid vara igång, alltid jobba och fixa.

– Jag kan inte sitta stilla, jag måste alltid, alltid göra något. Om jag ska tävla, då städar jag för att koppla av, viker ihop mina kläder i garderoben. Det är avkoppling för mig.

– Hemma på gården finns alltid tusen saker att göra, laga mat, fixa grejor. Ser jag att någon sätter sig ner och börjar vänta på maten och kolla på bilar, hästar eller nallebjörnar på nätet. Hur kan de bara sätta sig ner och så står jag här. Sen tänker jag att – de är inte som jag… Kanske är det en mammagrej också.

Vad är det då som driver henne?

– Mina drivkrafter sportsligt är hästarna och att hela tiden utvecklas vidare. Om man skulle vara för mycket still, då tappar man den där driven. Jag tävlar hela tiden med mig själv, inte bara med ridningen. Det har jag märkt sedan jag var ung. Om jag ser någon på stan som går fort, så tänker jag att den där ska jag gå om!

 

 

Bland elever och samarbetspartners finns både lokala ungdomar och mer etablerade ryttare.

– Rasmus hjälper Sofie Lexner, som nu har fått en riktig supersponsor. Hon håller just nu på att investera i nya hästar och har köpt in tre hästar.

– Jag hjälper Ester Cotton, som är rätt så ny inom juniorlandslaget. De har byggt ett stall vid Göteborg. Dit åker jag och hjälper henne. Sedan hjälper jag Josefine Mårtensen. Hon var väldigt framgångsrik i ponnylandslaget, kommer från Hörby, henne har jag tränat i fyra år. Hon har haft det lite svårt för hennes mamma dog i cancer. Hon fyllde nitton år häromveckan. Hon ska starta sin första St Georg nästa helg men då är jag i Dalarna och har clinic.

Ellesse Tzinberg från Filippinerna är Rasmus elev. Hon sökte upp ryttare i Europa som hon ville vara hos för att få hjälp med att satsa mot OS. Charlotte var en av de hon valt ut, men eftersom Rasmus var den som hade mer tid, blev det han som hjälpte henne. Hon hade en budget som knappt räckte för att köpa en unghäst.

– Men Rasmus lyckades hitta den här gamla hästen hos våra vänner Mischalke. Den är arton eller nitton år nu, men det har gått bra och den har passat henne perfekt. Hon har varit i Wellington, Florida nu och startat flera Grand Prix och fått jättemycket erfarenhet. Nu kommer hon tillbaka till Europa och ska rida Hagen. Sedan ska hon vara hos oss ett tag igen.

Nu har deras egna barn också börjat tävla. Charlotte berättar stolt om lilla dottern Mary, elva år, som gjort sina första starter med stor framgång.

– Vår lilla tjej som inte har varit så jätteintresserad av dressyr, men som hon älskar sin ponny! Jag har frågat om hon inte vill tävla. Men hon har sagt att hon vill att hästen ska gå på tygeln först. Och vi har alltid sagt att de behöver inte tävla, de behöver inte ens rida. Men de måste sköta om sin ponny. För ett och ett halvt år sedan kom hon till mig och sa ”Nu går den på tygeln”, och på åtta starter har det blivit åtta segrar!

Sjuttonåriga Helena har också börjat få stora tävlingsframgångar.

– Hon har levt i sina drömmar om att rida SM. Nu red hon sin andra start på den här hingsten Hohenstaufen II. Första dagen vann hon med 69 procent och sedan kvalade hon direkt till SM.

– Vi har inte pushat på dem. De får mycket inspiration hemifrån, men vi har förstått att viljan måste komma från dig själv. Du måste vilja utvecklas. Man får aldrig tvinga sina elever, barn eller vänner.

– Det är inte lätt att vara barn i en familj där föräldrarna är framgångsrika. Själv har jag insett att jag inte kan komma hem och säga att jag inte är nöjd när jag har vunnit. Det är lite svårt att förklara för dem att jag känner vad jag kan förbättra.

Charlotte ger intryck av att vara en som aldrig blir riktigt nöjd. Som inte kan sitta stilla och som hela tiden måste förbättra, förbättra, förbättra. Stämmer det?

– Jag kan vara nöjd också! Jag kan vara lycklig för att jag har en frisk familj och friska vänner. Jag är lycklig över att ha dessa fina hästar. Jag älskar mina hästar.

 

 

En vanlig morgon skjutsar Charlotte barnen till skolan och Rasmus börjar ensam i ridhallen.

– Han vill vara ensam med hingsten Bellaggio som har varit skadad och haft jättelång konvalescens. Sedan rider vi tillsammans i ridhuset. Ibland hjälper vi varandra, ber den andra kolla på, säg, bytesserierna. Vi känner varandra så väl att vi behöver inte göra något schema eller planera så mycket. Och det är bara vi två som rider och tränar hästarna. Om vi är bortresta så joggas de bara.

– Det är svårt att planera tävlandet. Det är så många i dag som är bra i spetstruppen och A-landslaget, så det är så otroligt stort intresse för tävlingar internationellt. Man kanske kan få in två eller tre svenskar och det är sju som vill rida. Ibland får man en plats bara en eller två veckor innan.

Under ett OS-år som detta är det extra stort tryck, då många behöver komma ut och skaffa sig poäng.

–För att vara med i spetstruppen gäller det att lägga upp en plan, så att du kan visa en jämn kurva. Du kan inte rida på 73 procent på ena tävlingen för att sedan göra 67 procent på nästa.

–I Sverige finns det i stort sett bara två dressyrryttare som alltid rider över 72 procent – Patrik (Kittel) och Tinne (Vilhelmson Silfvén). Det finns däremot många som är på väg. Mads (Hendeliowitz) och Rose (Mathisen). Men bäst av alla är Juliette Ramel, som rider för Nicole Werner nere hos Edward Gal och Hans Peter Minderhoud i Holland.

–Den hästen är så ung, bara nio år och Juliette är en supercool tjej med helt rätt inställning. Hon tänker att kommer hon med till OS så är det jättekul, om inte, så har hon framtiden för sig.

 

 

För egen del har Charlotte just nu inte några förhoppningar om att bli uttagen till ett OS.

– Triviant är inte aktuell längre, även om både han och Roberto var med på landslagets långa lista. Han är för ostadig. Han kan gå på 70 – 71 procent. Men han kan också gå på 55. Det har faktiskt hänt en gång! Han är helt enkelt för svår. När det gäller Roberto vill jag ta det lugnt, inte stressa och kasta mig iväg. Han är bara elva år och måste bli lite mer lugn i huvudet. Få ett år på sig för att mogna. Han är helt otroligt fin i piaffen, men när det gäller passagen, blir han lite för spänd, då blir det för mycket. Han har däremot en helt okej skritt. Trots att han är en lusitano, så kan han skritta rakt igenom med sjuor. Jag trodde att det skulle vara jättesvårt att komma in i Grand Prix med en lusitano, men det har gått bra. Han har varit placerad i världscupen i år.

Under uppväxten flyttade Charlotte mellan Dalarna, stockholmsförorten Täby och Tyskland. Hon åkte ner till Tyskland och jobbade med hästar efter högstadiet. Sedan startade föregångaren till ridgymnasiet på Strömsholm och Charlotte utbildade sig där, för att sedan flytta tillbaka till Tyskland.

Sin första egna häst fick hon först när hon var sexton år och pluggade på Strömhsholm. Den hette Mister X och kostade trettiofemtusen kronor. Den blev också början på hennes karriär som affärskvinna.

– Jag sålde den för etthundrafemtiotusen kronor och gjorde en liten vinst. Jag går inte och tänker på det varje dag, men jag tycker att det är väldigt roligt när man gör ett bättre kapital av det man har investerat. Det väcker också min tävlingsinstinkt.

Det blev ett par andra hästar på vägen uppåt och den som gjorde störst avtryck var kanske Madonna, som vann både Rikskvalitetstävlan (som det hette då) och Breeders.

– Det är bara tre hästar i Sverige som gjort det – Madonna, Tip Top och Isidor.

Charlotte var i flera år elev hos legendaren Herbert Rehbein nere i Tyskland.

– Jag jobbade arslet av mig på hotell och restauranger för att ha råd att vara där. Alla brukar fråga om jag någon gång fick rida Donnerhall (som vunnit VM-guld i dressyr två gånger med Herberts fru Karin). Och ja, jag har travat och skrittat av den en gång när Karin skulle träffa sin städfru!

Det var hos Rehbein som Charlotte och Rasmus träffades första gången.

– Rasmus var beridare där, men han hade sin flickvän Lisa Wilcox från USA och jag hade min pojkvän från München som hette Hubert.

Charlotte flyttade till München och några år efter vistelsen hos Rehbein hörde en gemensam bekant av sig och berättade att Rasmus flyttat dit och inte kände någon där. Kunde hon visa honom runt? Resten är historia och de sista åren i Tyskland jobbade de tillsammans och öppnade eget i ett ombyggt kostall, där de som mest hade trettio hästar i utbildning.

– Då red man tio, tolv hästar om dagen. I dag känner jag att jag vill ha mer kvalitet i ridningen, ibland rider jag fyra hästar, ibland fem.

För elva år sedan flyttade de till Sverige. Först till en annan gård, men sedan till Kronekulla, där de har lagt ned massor med jobb.

– Vi har byggt och gjort om det mesta själva här, berättar Charlotte. Björkarna stod inpå knuten, så vi har anlagt gräsmatta och trädgård själva från noll. Det är först nu som vi har kunnat ta lite paus. Men snart ska vi göra om ridhuset.

Equestrians against cancer är Charlottes eget initiativ och hon är också engagerad i BRO, bröstcancerförbundet. Hennes egen närmaste familj har varit förskonad, men cancern har funnits där och drabbat nära vänner och deras familjer. Hon vet vilken press det kan vara, även för den som blir ”frisk”.

– När man blir drabbad av cancer är det som en rot som ligger där och man hoppas att den inte ska ge några nya skott.

 

 

Avslutningsvis frågar jag Charlotte om hon har något råd till ryttare. Vilket är hennes bästa?

– Det får inte vara för svårt. Det är svårt nog ändå, att rida. Och det tar sådan otrolig tid ändå. Det viktigaste är att du tycker om den partnern du dansar med. Det ska vara en kemi mellan dig och hästen. Du ska tycka att det är kul att rida på den. Och man måste vara realistisk när man sätter upp mål. Det är lätt att säga att jag vill rida OS, men är jag beredd att investera det som behövs?

– Man måste också ta rätt hjälp. I Sverige kan nästan vem som helst bli instruktör. Och vi är lite för mesiga här. Man ska inte bara gå till en som säger att allt är bra. Om man får beröm när man själv inte är nöjd så är det nästan som att de tror att man inte kan bättre. Man ska ha en tränare som man utvecklas med, så att man kommer framåt. När man sedan utvecklas måste man kanske byta tränare. Det är inte säkert att den tränaren som har hjälpt mig till medelsvår kan hjälpa mig till Grand Prix.

– Ha tålamod. Bara för att man inte har tävlat nationellt när man var åtta och ridit Grand Prix när man är tjugofem, betyder det inte att du inte kan tävla på hög nivå när du är fyrtio.

– Hästen tänker inte på i fall du har ett rött eller orange schabrak eller senaste ridbyxorna. Det är ju en trend i det där. Det går så snabbt nu med Facebook och Instagram. Jag vet själv hur mycket förfrågningar man får om saker som sponsorer vill att man ska lägga upp. Det är faktiskt väldigt roligt, men man får se till att inte hjulet snurrar för fort. Det är ju ridningen vi håller på med.

Trots många motgångar har Charlotte kämpat på med sin Triviant. Jag återkommer till hennes första råd – att inte göra det för svårt. Men är det inte just det hon har gjort själv?

– Triviant är en jättesvår danspartner. I dag kanske jag hade varit klokare och valt en annan att dansa med. Samtidigt finns det så mycket positivt i det negativa. Han har lärt mig att hantera en viss rädsla, lärt mig att hantera nederlag och lärt mig att det är så svårt i den här sporten. Han har också lärt mig hur roligt det är när det går bra trots att det är så svårt.

Rädslan med Triviant handlar inte bara om rädslan för att misslyckas, utan den är också rent fysisk.

– Jag kan känna rädsla för att han ska explodera och på ett sätt som är rent farligt. Det kan hända med honom. Alla hästar är speciella men han har verkligen en räv bakom örat.

– Han har också lärt mig att få stor respekt för sporten. Det är en lång väg uppåt, hård, med många krokar och många uppförsbackar, men det är en kort väg ner – bara duns. En häst som han är inte ett tävlingsredskap som en tennisracket. Det är så skört att tävla med något som är levande under dig. Det går så fort neråt. Man måste glädja sig för varje dag du har med de här djuren. Triviant har lärt mig att du är fort uppe och det pratas mycket, men sedan är du fort nere. Den insikten och besvikelsen har han lärt mig att hantera.

– Hästar är hästar, man vet aldrig vad som händer. Men det är aldrig för sent i den här sporten. Ju mer erfarenhet man får i rumpan, ju mer visdom och säkerhet man bygger upp, desto bättre blir man som ryttare. Du kan vara femtio år och vinna ett OS. •••

 

 

 

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *