Carl Hedin

Socialt geni

Han är dressyrryttaren som utmanar Lisen och Malin om tungviktstiteln i sociala medier, trots att han inte har ridit ett enda OS – än. Men målet är varken guldmedaljerna eller instagramtoppen. Carl Hedin har annat i sikte: Att bli världens bästa hästmänniska.

Text: Catharina Hansson och Noomi Hebert. Foto: Marielle Andersson Gueye.

DRYGT FEMTIOSEXTUSEN följare har han på Instagram. Han är proffs på att bjuda på sig själv och är en av svensk ridsports hetaste nya namn. Men dressyrryttaren Carl Hedin är ingen som tar framgången för given. Med långsiktighet och målmedvetenhet hoppas han nå hela vägen – att bli Sveriges bästa hästmänniska. Dessutom är han inte rädd att diskutera ridsportkulturens brister och utmaningar.

Det är alltid lätt att bländas av det yttre, av en perfekt yta. Och den som följer Carl Hedin på lite lagom avstånd, till exempel genom hans instagramkonto, har lätt att bli förundrad.

– Ja, @hedincarl har alltid kul, är alltid glad och har glimten i ögat. I @hedincarls värld är det nästan alltid guld och gröna skogar, säger Carl om sin instagrampersona. Den riktiga Carl Hedin kan däremot ha dåligt självförtroende och tvivla på sig själv. Jag har, som alla andra, också dåliga dagar. Jag blir besviken när jag inte kvalar unghästen till Falsterbo eller inte känner att jag får de träningsresultat jag önskar med en viss häst.

Men Carl är säker på att sociala medier är, och kommer förbli, en viktig del av att vara elitryttare. Stora följartal ger konkurrensfördelar och att man blir mer attraktiv för sponsorer. Dessutom kan man själv styra sitt varumärke och hur man uppfattas.

– Idag är mitt budskap att ”våga ha roligt med sin häst”, säger Carl. Men i framtiden hoppas jag att jag kan förflytta @hedincarl till en inriktning som gör att jag kan påverka mer i viktiga frågor.

CARL KOMMER VISSERLIGEN från en hästfamilj men är uppfödd i en ”vanlig gul villa” i Borås, långt från närmsta hästgård. Även om intresset för djur och natur alltid har funnits var det långt ifrån självklart att han skulle börja rida som ung.

– Jag blev sparkad av en häst när jag var fem år, och länge vägrade jag att ens gå ur bilen när min storasyster var i stallet. I sjuårsåldern blev fascinationen för hästarna större än rädslan och sedan dess har jag varit fast.

Carl red på ridskola tills han var elva år gammal. Han tävlade lite grann, men, som han själv säger; ”jag skojade mest runt”.

– Nej, tävlandet var inte på allvar då. Och det kanske var bra. Det är möjligt att jag inte hade haft samma driv nu om jag tävlat mer som liten. Jag ser hur vissa av mina jämnåriga kamrater som har tävlat mycket sedan ung ålder inte har samma intresse nu i vuxen ålder.

ATT CARL FASTNADE FÖR HÄSTAR var kanske inte så konstigt. Som barn var han otroligt fascinerad av djur och satt ofta klistrad framför National Geographic och såg på naturfilmer.

– Jag är fortfarande barnsligt intresserad av biologi och det är mitt plikskyldiga nöje att kolla på vetenskapsprogram som handlar om djur. För mig gav hästar och ridning en till dimension till mitt djurintresse, du kan uppleva så mycket tillsammans med en häst. Känslan av samspel med ett så kraftfullt djur är nog det som driver mig, berättar han.

– Redan som liten tyckte jag om hästar som var speciella, lite knepiga. Jag knyter ofta an till de hästar som inte är självklara och gillar komplexa individer.

NÄR CARL BLEV TONÅRING fick han sin första egna ponny.

– Jag red väl OK, men var absolut ingen talang, ingen tränardröm, säger Carl. Som tränare kan jag se vissa barn som är extremt talangfulla, men jag var aldrig ett av dem. Under ponnytiden red Carl i huvudsak fälttävlan och det var först när hans föräldrar köpte Welsh Cob-ponnyn Solid som intresset för att bara rida dressyr väcktes.

– Vi hade köpt ponnyn för att rida fälttävlan men den var hopplöst försiktig och även om jag ledde överlägset efter dressyrmomentet, blev jag ofta utesluten i terrängprovet.

Efter några år som juniorryttare i fälttävlan bestämde Carl sig tillsammans med sin familj för att prova att helt övergå till dressyr och sedan dess hoppar han bara på fritiden.

– Jag tycker fortfarande det är vansinnigt kul med hoppning och har många vänner inom hoppsporten. Vi gymnastikhoppar de flesta hästarna hemma och ibland får jag för mig att tävla hoppning, men då brukar jag hålla mig till lägre klasser.

TIDEN HOS DANSKA dressyrnestorn Hasse Hoffman är kanske det som starkast har präglat Carl som ryttare och hästmänniska. Efter att ha gått gymnasiet på ridskolan Strömsholm fick han chansen att gå som lärling hos Hoffmann i två år.

– Det var där jag lärde mig att rida ”på riktigt” och jag använder dagligen de verktygen Hasse gav mig. De system som Hoffmanns använder bygger mycket på okomplicerad ridning och att hästen hela tiden skall hållas motiverad och avspänd, berättar han.

Det blev några år utomlands. En period då han jobbade på stuteri i Tyskland och ett år i England där Carl läste ekonomi och marknadsföring. Sedan ett år tillbaka är han nu baserad i Sverige och driver det egna företaget Eques Management som utbildar och handlar med hästar.

– Vi hyr in oss på en gård i Varberg. Jag har ett superbra team att arbeta med till vardags. Vi är inte så många men vi har väldigt kul och jobbar bra tillsammans, något jag tror är viktigt för att få kvalitet på jobbet med hästarna.

ÄVEN OM CARL SÄTTER högt pris på sin personal och sina hästägare hänvisar han alltid till hästarna som sin viktigaste drivkraft.

– Hästarna betyder otroligt mycket. De är mina kollegor och några av dem har man väldigt starka relationer med. Dessutom är de mina lärare, mina bästa tränare. Det är hästarna som lär mig hur jag ska bli bättre.

Förutom den numera pensionerade Kataleis Vilja äger Carl den 11-årige Memphis.

– Honom köpte jag i våras, han stod hos mig för försäljning men jag tyckte så mycket om honom att jag köpte honom själv. Det är en häst med massor med talang men är inte helt lätt. Memphis är en riktigt Carl-häst – En riktig atlet med ordentliga jetmotorer, nu ska jag bara lära mig att styra honom också, säger Carl och skrattar.

EN ANNAN BETYDELSEFULL häst är Ulrika Bynanders nioåriga fölsto Chabot, till vardags kallad Apan.

– Ulrika är en av mina första hästägare, jag har haft flera hästar åt henne som vi har sålt. Chabot är bara nio, men gör de flesta Grand Prix-rörelserna.

Nyligen vann Carl och Chabot Dressyringens Intermediere I kürcup.

– En annan häst jag tror mycket på är Monica Lindstedts sexåriga fölsto Cabaletta. Det är en intressant individ som har många fina kvaliteter, så det ska verkligen bli spännande att se hur långt det bär. Dressyrsporten är en ganska konservativ gren, och det är inte alltid lätt att vara ung, öppen samt propagera för att göra ridningen mer lättillgänglig.

– Det finns nog de som tycker att jag är för spretig, lite för otraditionell. Men för mig handlar det också om att skapa ett bra prestationsklimat för mig själv. Jag hittar fokus genom att vara närvarande och våga släppa in omgivningen. Titta på Usain Bolt – han tar med omgivningen in i sin prestation och får på det sättet också fokus.

CARL TROR ATT FOLKS bild av idrott och prestation är lite väl snäv. Därför vill han visa upp en annan sida, en där man har roligt med sin häst.

– På sikt tror jag kanske också att det handlar om ridsportens överlevnad, säger Carl. Jag vill visa att ridning och dressyr är kul, att det inte behöver utföras med en bister min och håret i en stram knut.

– Jag tror också att vi ska vara mer öppna för förändring. Nu sitter folk och diskuterar om man ska sluta använda frack eller ej – för mig är det obegripligt att det är ett stort diskussionsämne som ska få ta så mycket energi. För mig är det viktigare att diskutera varför alla läktare står tomma under Grand Prix-klassen på OS.

ATT JÄMFÖRA SIG och ta inspiration från klassiska bedömningssporter som simhopp eller konståkning tror inte heller Carl är vägen framåt.

– Jag tycker man ska titta på snowboard, kitesurfing eller parkour (fransk sport där man hoppar/klättrar/gör volter mellan husfasader). Det är sporter som växer explosionsartat bland ungdomar samtidigt som det är bedömningssporter.

– Jag har en kusin som kör världcup inom ­freeride-skidåkning och ser hur otroligt duktiga de är på att marknadsföra sig och den livsstil sporten förknippas med. De är väldigt långt komna inom att göra filmer som visar upp det liv som kommer med freeride och får på det sättet nya sponsorer. Det finns många kvalitéer inom ridsporten som vi är dåliga på att lyfta fram; att män och kvinnor tävlar på samma villkor, närheten till hästen, den gemenskap som man får med sina ryttarkollegor.

CARL TROR ATT MOTSTÅNDET mot förändring kommer från en rädsla att man ska förlora essensen i sporten. Alla tecken från IOK är dock tydliga, ridsport måste bli mer lättillgängligt och engagera en bredare publik.

Framtiden för Carl är tydlig – att fortsätta arbeta mot att bli Sveriges bästa hästmänniska.

Hästkännedom, företagande och den offentliga idrottsprofilen – alla är delar i det som Carl tror behövs för att fortsätta bygga upp sin plattform.

– Jag är helt säker på att sociala medier kommer att vara viktigt, frågan är bara hur viktigt. Stora följarantal kan inte kompensera för god ridning eller horsemanship, om det är elitryttare man vill bli.

HAN ÄR FÖRSIKTIG MED att prata om mästerskapsdrömmar eller specifika resultat mål.

– Jag har en plan tillsammans med mitt närmaste team och jag vet vart jag ska och ungefär när jag ska vara där. I nuläget fokuserar jag mycket på att bygga upp en sträng med lovande hästar och engagerade hästägare som vill vara med på resan, berättar Carl om framtidsvisionen. • • •

ANNONS

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *